Om radon

Radon är en radioaktiv gas som varken syns eller luktar, och som förekommer naturligt i marken överallt i Sverige. Det bildas av det radioaktiva grundämnet radium, som ingår i uran 238:s sönderfallskedja, och sönderfaller till små radioaktiva metallpartiklar, s.k. radondöttrar.

Både radongas och radondöttrar följer med luften ner i våra lungor när vi andas, och cellerna i lungorna utsätts då för strålning.

Radon orsakar cirka 500 lungcancerfall per år i Sverige, av dessa har cirka 50 personer aldrig varit rökare. Ju högre radonhalter kroppen utsätts för, desto större är risken för lungcancer. Enligt SSM, Strålsäkerhetsmyndigheten, är radon vårt största strålningsproblem.

Marken

Radon från marken är den vanligaste orsaken till förhöjda halter i inomhusluften. Den luft som finns i marken har alltid hög radonhalt – från 5 000 till 2 000 000 Bq/m³. Eftersom lufttrycket inomhus oftast är lägre än utomhus kan radonhaltig markluft sugas in genom sprickor i husgrunden eller vid rörgenomföringar. Om stora mängder markluft läcker in i huset finns alltid risk för höga radonhalter inomhus, även i s.k. lågriskområden.

Byggnadsmaterialet

Blå lättbetong, ofta kallad blåbetong, är ett alunskifferbaserat byggnadsmaterial som tillverkades i Sverige mellan åren 1929 och 1975. Blåbetong avger gammastrålning i olika grad. En mätning av gammastrålningen visar om det finns risk för att byggnadsmaterialet bidrar till förhöjda radonhalter.

Dricksvattnet

Höga halter av radon kan förekomma i dricksvatten, främst från djupborrade brunnar. Radonet i vattnet avgår till luften vid t.ex. duschning eller vid diskning, och detta bidrar till att radonhalten luften ökar.

Radonhalten i inomhusluften varierar med årstiden, och dessa variationer beror främst på förändringar i utomhustemperatur och vindförhållanden. Halten varierar också under dygnet, och från rum till rum. Hur ventilationssystemet fungerar och hur ofta man vädrar påverkar också radonhalten. Om man har tänkt mäta radon är det därför viktigt att mätningen pågår under minst två månader. Det är viktigt att komma ihåg att om ventilationen har ändrats, fönster har tätats, sprickor uppkommit eller om större ombyggnationer har gjorts, kan radonhalten i huset ha förändrats.

Det finns flera sätt att mäta radon i inomhusluft, men den vanligaste är med den s.k. spårfilmsmetoden. Då används detektorer av antistatisk plast, där en spårfilm av högkvalitativ klarplast finns placerad. Under mätningen tränger luft och radon in i detektorn, medan damm och radondöttrar stannar utanför. Då radonet sönderfaller inuti detektorn bildas skador, s.k. spår, på spårfilmen.

Efter mätperiodens slut returneras detektorerna till ett analyslaboratorium. Där tas spårfilmen ur detektorn och placeras i varm lut. Genom denna process, den s.k. etsningen, förstoras skadorna på spårfilmen, och kan då betraktas i ett mikroskop som prickar med ett karakteristiskt utseende. Med hjälp av ett bildanalyseringsprogram räknas sedan antalet spår/skador som har orsakats av radonets sönderfall. En radonhalt räknas slutligen fram, baserad på antalet spår samt bakgrunds- och kalibreringsfaktorer.

200 Bq/m3 Högsta radonhalt i befintliga bostäder och lokaler som används för allmänna ändamål
200 Bq/m3 Högsta radonhalt i nya byggnader
200 Bq/m3 Högsta radonhalt på arbetsplatser

Nytt gränsvärde enl AFS 2011:18. Gäller från 1 juli 2012

Radonhalten går alltid att sänka, och beroende på om radonet kommer från marken eller byggnadsmaterialet väljer man olika typer av åtgärder. Ibland kan det räcka med att förbättra den befintliga ventilationen eller att täta sprickor i golv och vid rörgenomföringar.

För mer information, se http://www.boverket.se/sv/byggande/halsa-och-inomhusmiljo/radon/